...

bak Himalayas rand…

Nu sitter vi pa ett internetcafe i Nainital i norra Indien och vantar pa en nattbuss som ska ta oss tillbaka till Delhi for vidare fard mot Goa och ett flygplan mot Sverige. Senaste dagarna har varit ordentligt intensiva med en aning for mycket resande.

Vi borjade vara aventyr i delstaten Uttarakhand med ett stopp i Rishikesh. Har blev det till att forsoka styra upp vara planer for sista veckan och klura ut hur vi skulle ta oss runt i staten. Nar det var avklarat passade vi pa att ta en liten tur pa den heliga floden Ganges. Den “lilla turen” bestod i att forst kora forsranning i en liten gummibat nedfor ordentliga forsar och efter halva vagen bytte Sebastian till en forskajak for att testa ett nytt fardsatt. Det blev aka av! Forsranningen var det riktigt drag i och Sebastian ramlade till och med ur nar vi var i en av de storsta forsarna. Det gick dock bra och han tog sig upp med en halv liter heligt vatten i lungorna. Nar det blev dags for forskajak visade det sig att kajaken var betydligt mer instabil an en havskajak och forsta vurpan kom redan innan vi hade kommit till forsta forsen. For att fortydliga detta sa lyckades Sebastian hamna upp och ner i kajaken nar vi fardades pa helt lugnt vatten. Mer vatten i lungorna. Sen kom forsarna… Det blev nagra haftiga forsar med Sebastian i forskajaken och Erika kvar i gummibaten med en guide och tva indier som var livradda for vatten. Nagra vurpor senare var vi i mal med stora leenden pa lapparna. Efter att ha svalt sa mycket heligt vatten borde vara synder vara forlatna atminstone tio ar framat.

Sen tog vi oss en fruktansvard tio timmars bussfard upp i Himalaya. Indierna har inte sa mycket rutin nar det kommer till aksjuka tyvarr. Nar de borjar bli illamaende lagger de sig ner i knat pa sin mamma/pappa/kompis/fru/man, varpa de blir annu mer illamaende och till slut lutar sig ut genom fonstret for att spy. Att krakas i pasar har de aldrig hort talas om. Nar de sedan har krakts tanker deras mamma/pappa/kompis/fru/man att nu borde det vara bra att fa i sig lite mat, varpa de gar och koper en stor portion (vi snackar jattestor) med vad som finns att tillga pa just det stoppet och tvingar i den sjuke. Detta leder till mer illamaende, mer spyor, mer mat osv. En ond cirkel har startat… Detta ar orsaken till att alla bussar i hela norra Indien ar randiga. De ar alltsa inte randiga av malarfarg, utan av spyor. Mysigt!

Bussen blev dessutom tre timmar forsenad denna gang, sa vi var lagom nojda nar vi kom fram i sporegnet i Gopeshwar. Nasta dag tog vi oss ut pa en vandring i Himalaya. Det var en kortare vandring upp till toppen Shandrasila pa 4290 meters hojd. Nej, nu ljog jag lite. Vi tog oss upp till ungefar 100 meter fran toppen, da vi var tvungna att vanda pga av aska och blixtrar. Fram tills dess var vandringen riktigt vacker. Vi gick bland grona angar med utsikt over flera snotackta 6000- och 7000-meterstoppar. Bilder kommer senare!

Nasta dag var det an en gang dags for en helvetesbussfard. Denna gang pa 11 timmar. Bla! Vi tog oss i alla fall fram till Corbett National Park, dar vi skulle pa tiger safari. Vi akte in i parken kl 6.30 pa morgonen med forhoppningar om att fa se nagon tiger. De hade inte sett nagra dagen innan sa vi holl tummarna. Efter ungefar 45 minuter kom vi fram till en jeep som hade stannat framfor oss och pekade in i buskaget. Vi akte dit och spanade allt vad vi kunde. Utan lycka… Var guide och chauffor tog ett snabbt beslut: “Get down and hold on to the jeep!” Sen blev det aka av. Vi korde ur j-la snabbt som helst i en liten jeep utan dorrar for att komma runt det omrade som tigern hade rort sig in mot och genskjuta den pa andra sidan. Efter 5 minuter i det storda tempot stannade vi jeepen och satt tysta och vantade. Vi spanade at alla hall och kanter for att upptacka tigern. Precis nar vi borjade forlora hoppet kom det ut en otroligt vacker hantiger ur buskaget ungefar 15 meter fran oss. Vi satt alltsa i en liten jeep utan dorrar och tak med en stor tiger 15 meter fran oss! Hur haftigt som helst! Som tur var brydde den sig inte speciellt mycket om oss utan lunkade lugnt och behagligt over vagen och in i buskaget pa andra sidan. Coolt! Sen lyckades vi aven se tva olika sorters apor, fyra olika sorters hjortar, massa fina faglar, en elefant och lite annat smatt och gott, men ingenting gick upp mot motet med tigern.

Efter denna pulshojande upplevelse tog vi en kort bussresa (endast 3,5 timmar) till Nainital dar vi nu befinner oss. Idag har vi varit ute och vandrat har och bland annat bestigit Naina Peak pa 2611 moh. Fin vandring, men tyvarr var det ganska disigt. Vid klart vader hade vi haft utsikt over inte mindre an fyra snotackta toppar pa over 7000 meter. Vi har aven hunnit med en tur pa den grona vulkansjo som byn ar uppbyggd kring. Turen gjorde vi i en trampbat forestallande en svan! Tydligen ar Nainital ett kant resmal for nygifta i Indien och mycket har har en liten romantisk touch. Tyvarr mer at det fjantiga, cheesy romantiska hallet… Trampbatsturen var riktigt skon i eftermiddagssolen, men lugnet brots ganska ofta av indier som seglade, rodde och trampade upp bredvid oss for att ta kort pa det enda “vita” paret i stan. Vi blev aven forfoljda av tva indiska man i en annan svan, som holl sig ungefar 20 meter ifran oss under 15 minuter med sina mobilkameror i hogsta hugg. Kanns lite markligt. Borde de inte ha sett “vita” manniskor forut?

Nu vantar vi som sagt pa nattbussen och borjan av slutet pa resan. Indien har varit haftigt, vackert, intressant och mycket annat, men efter tre manader borjar till och med Sebastian trottna. Indien kan vara valdigt intensivt och pafrestande ocksa… Summa sumarum: vi har haft det kanon och det ska bli kanon att komma hem!

matätartävling och surfing

matätartävling, surfing och strandhäng…

Nu var det riktigt länge sedan vi skrev här på bloggen. Kan inte direkt skylla på att vi har haft det stressigt, men bra har vi haft det i alla fall. Vi har avslutat vår placering på sjukhuset och påbörjat två veckors semester innan vårt plan tar oss hemma till svedala. Men det har hänt en hel del, vi tar det från början…

Samma dag som vi skulle nattbuss från Bangalore hände det lite grejer. Ett av våra stammishak i Bangalore var en lebanesisk-mexikansk restaurant som vi gick till när vi tröttnade på den indiska maten. Redan första gången vi gick dit noterade jag (Sebastian) att de på menyn hade “The Giant Burrito”. Under stod det att man fick gratiskuponger och andra gåvor om man lyckades äta upp denna burrito. Självklart såg jag detta som en härlig utmaning och försökte beställa den. De har dock inte haft den inne en enda gång vi varit där och hela tiden skjutit upp datumet den ska komma in. Veckan innan hade de till slut sagt att de skulle få in The Giant Burrito samma dag som vi skulle åka från Bangalore. Som ni kanske förstår så blev det en avslutningsmiddag med burrito inplanerad innan vi skulle sätta oss på nattbussen ut mot kusten. När vi kom till restauranten var det fullt med folk och vi blev mottagna av en man som kallade sig tävlingsledare och visade till ett bord. Något förvånade frågade vi vad allt detta handlade om. Svaret blev att det dagen till ära arrangerades en matätartävling med Giant Burritos och vi var tydligen hedersgästerna. På plats fanns bland annat journalister från alla de större tidningar i Bangalore och en lokal TV-kanal. Efter en lång presentation av tävlingsledaren och kocken var det dags för de första tävlande. Det var jag och Lars (en kille som går några terminer under oss i Umeå) som var först ut. Vi skulle sitta bredvid varandra och äta så mycket vi kunde av The Giant Burrito på 15 minuter samtidigt som en kameraman filmade allting och hela restauranten hejade på oss. In kommer två burritos på 1,7 kg fyllda med bönor, ris, salsa, grönsaker, ost (mycket ost) och som grädde på moset även massa pommes frites (intryckta i burriton). Efter 15 svettiga minuter, vilka bland annat inkluderade ett strömavbrott (ganska jobbigt att AC:n lägger av när man försöker svälja 1,7 kg burrito), stod jag som segrare! Nu ville både tidningar och TV ha intervjuer, vilket jag självklart gick med på. Sen var vi tvungna att skynda oss till bussen, vilket inte är det mest komfortabla man kan göra när magen är fullproppad med mexikansk mat. Men vi glömde bort att vi var i Indien, självklart var bussen två timmar försenad…

Nattbussen tog oss till Ashram Surf Retreat. Ett ashram är ett “spirituellt boende” där hinduiska munkar bor och erbjuder vanliga dödliga att komma och bo några dagar. Det här ashramet var dock lite speciellt eftersom dessa munkars största passion var surfing! Vi hade tre riktigt sköna dagar där. En dag började med yoga kl 06.00 följt av några timmars surfing i helt okej vågor. När vi kom tillbaka från stranden bjöds vi på en ordentligt frukost, som skickade oss in i matkoma och två timmars sömn mitt på dagen. Eftermiddagen spenderade vi med att paddla kajaker, testa “stand up paddling”, plugga lite, gå en sväng till byn och självklart den obligatoriska beachvolleybollmatchen innan det serverades en härlig middag. Najs… Surfingen gick ju riktigt bra också. Både Erika, Ylva och Frida lyckades ställa sig första dagen. Kanske inte den snyggaste och bästa tekniken, men de stod upp!

De senaste dagarna har vi hängt på en annan strand längre norrut i Goa. Här är det skönt, fuktigt och varmt, riktigt varmt. Imorgon ska vi bege oss ännu längre norrut, nämligen upp till delstaten Uttarakhand. Där är planen att vandra lite i Himalaya och njuta av lite svalare väder. Mer om det senare…

puss å gull!

klättring med indiska landslaget

Jodhpur

Incredible India

Senaste veckorna har försvunnit i en rasande fart. För att få se en annan del av landet (och ta töntiga kort vid Taj Mahal) flög vi till Delhi förrförra lördagen. Eftersom vi flög med ett annat bolag än vi har gjort innan hade vi totalt missat att vi var tvugna att ha med ett Visa-kort vid incheckningen. Det kändes sådär att få veta det vid incheckningen klockan 04.50. Snälla flygbolagspersonalen lät oss ta ett senare flyg så vi kunde ta en taxi hem och hämta kortet. Tyvärr ledde det här till att vi missade vårt tåg från Delhi till Agra. Väl i Delhi blev vi dock med chaufför. Det enda kloka visade sig vara att hyra en chaffis i fyra dagar. Vi snålade dock in på air condition, något som ledde till många svettiga timmar i en bil.

Första stoppet på resan var Agra och Taj Mahal. Vi pallrade oss upp tidigt på söndag morgon och fick se soluppgången över det mäktiga monumentet. Det var vackert. Utöver Taj träffade vi en hord aggressiva apor som betedde sig obscent och trakasserade besökare.

Efter Agra gick resan vidare mot Jaipur, den rosa staden, i Rajasthan. I Jaipur finns det många, många, många fort och vår chaufför hade bestämt sig för att vi skulle se alla. Vissa var välbevarade och vackra, andra var slitna och inte mycket för världen. Jaipurs bästa sevärdhet var dock en antik man med en antik kamera från 1860-talet. Han hade ställt upp den på gatan och fotograferade turister för en ringa summa. Framkallningen gjorde han i en hink bredvid. Självklart kunde vi inte hålla oss, så nu är vi stolta ägare till en hög med gammeldags foton.

Från Jaipur gick resan vidare till Jaisalmer för kamelsafari i Tharöknen. Vi bytte privatchauffören mot den billigaste tågklassen. Det märktes när vi vaknade med halva öknen i munnarna (eftersom vi hade missat att stänga tågfönstren). Kamelsafarit var smärtsamt men underbart. Bora och Johnny Walker vara våra privata ökenskepp. Kamelen är ett trevligt djur som inte är särskilt skönt att rida på. Vi spenderade en natt ute bland sanddynorna. Stjärnhimlen, de svala vindarna och tystnaden var magisk. På morgonen när vi vaknade kunde vi se små spår i sanden av djur som hade varit framme och luktat på oss under natten. På vägen ut till öknen gjorde Sebastian tumtricket för små ökenbarn och fick därmed en hel hög beundrare mellan 2-8 år. De skrek av glädje när han satte tummen på plats igen. Lättlurade filurer.

Efter natten i öknen hoppade vi på tåget till Jodhpur. På tåget träffade vi 52 indier som var på semster i Rajasthan. Vi spenderade den fem timmar långa resan med att lära känna varandra. Till slut fick jag en egen indisk mamma (självklart är mamma Ulla den enda mamman för mig). Det blev total succé när vi plockade fram vårt fyra i rad och hade en turnering i vagnen. Det bästa med hela turneringen var att en av de yngsta tjejerna slog de äldre kaxiga killarna. För att uppmärksamma hennes bedrift blev hon värdig vinnare av vårt spel. Sebastian blev bästis med en av männen och fick fina knappar till sin indiska kurta (typ tunika).

Det första som hände i Jodhpur, den blå staden, var att jag blev antastad av en ko på gatan som avfyrade innehållet i sina näsborrar över mina byxor. Det ledde till akut byxshopping på marknaden. Vi insåg ganska snart att Jodhpurs enda sevärdhet var ett fort som skulle gå fort att utforska. Som tur var hittade vi ett ställe där vi kunde åka zipline (om någon undrar vad det är kan Sebastians mamma förklara). Efter en rigorös säkerhetsgenomgång fick vi kasta oss ut i luften. Enligt guiden var det enda ziplinen i världen som gick över ”two lakes and a heritage wall”, surprise. Dagen efter gick vi en informativ audio tour på fortet. Vi fick bland annat lära oss hur man bäst knarkar opium och hur en man frivilligt blivit inmurad i fortets väggar för att säkra vattentillgången (?!). Efter Jodhpur åkte vi hem till Bangalore igen.

I Bangalore hade Ylva och Frida (våra kursare) anlänt. Det var ett kärt återseende. Senaste veckan har vi shoppat, varit på bio, fått pedikyr och ätit god mat. Självklart har vi även varit på sjukhuset och pluggat.

I dag arrangerade Sebastian en klätterutflykt. Lyckligt ovetandes om att det var Indiens klätterelit vi hängde med har vi i dag klättrat (snarare hasat) runt på klippor en bit utanför staden. Mannen vi fick skjuts med visade sig vara tränare för Indiens landslag och vår instruktör är tydligen en av de bästa klättrarna i Asien. Jag borde ha misstänkt något när han sprang upp för de lodräta väggarna… Trots en ytterst medioker insats från vissa håll var den en strålande dag.

På återseende. 

färgkalas!